Inte ens en kram får man när man kommer och den enda som möter en vid dörren är den där bjäbbiga byrackan. Som mamma förövrigt verkar älska mer än mig. En blick och ett automatiskt 'hej' är allt man får. Sen är de som slukade av teven igen. Ingen frågar hur dagen har varit, ingen frågar hur jag mår, fast jag uttryckligen skrivit i ett sms tidigare att jag mår dåligt. Ingen bryr sig. "Festen i lördags var jättekul, vi -" "Aa, kan vi ta det i pausen" och när reklampausen kommer... ingenting.
Inte ens en kram får man när man går. Knappt ens ett 'hejdå'. Bara ett blink med helljusen från pappa som var tvungen att gå ut i kylan mitt i natten och rulla ner en av bilarna så jag skulle kunna komma ut. Vad är det som krävs? Ska jag behöva lägga in mig själv på sjukhus för att ni ska bry er? Är det inte en mors och en fars instinkt? Att trösta, att ta hand om, att krama, att visa kärlek - att bry sig?
Andra sidan av mig säger "Frida, lägg av, sluta vara patetisk, bli arg istället!", men jag orkar inte vara arg längre, jag har bara accepterat att jag är misslyckad. Jag kan inte vara perfekt, jag kan inte ens vara bra, uppenbarligen, så varför ens försöka vara något över huvud taget? Jag går ner i vikt som jag ska i alla fall, snart tynar jag väl bort utan att någon märker det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar