Jag har inte en enda stabil punkt i mitt liv.
Någonstans i livet gick allt åt helvete.
Kompisar har svikit mig genom åren på de lägsta av sätt tänkbara. Killar har konstant visat sig vara värdiga att kallas för svin, skitstövlar, kukhuvven och andra fula skällsord. Till och med familjen har krossat mig om och om igen... Och inte minst jag själv. Jag kan inte lita på någon.
Jag har ingen som jag känner att jag kan gå till för att prata om allt och vad som helst. Har ingen som faktiskt känner mig utan och innan. Ingen som verkligen förstår. Och ingen som egentligen vill heller, känns det som.
Jag är bara en börda.
Någonstans i livet gick allt åt helvete.
Kompisar har svikit mig genom åren på de lägsta av sätt tänkbara. Killar har konstant visat sig vara värdiga att kallas för svin, skitstövlar, kukhuvven och andra fula skällsord. Till och med familjen har krossat mig om och om igen... Och inte minst jag själv. Jag kan inte lita på någon.
Jag har ingen som jag känner att jag kan gå till för att prata om allt och vad som helst. Har ingen som faktiskt känner mig utan och innan. Ingen som verkligen förstår. Och ingen som egentligen vill heller, känns det som.
Jag är bara en börda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar